Välkommen till Tiraspol, huvudstad i landet som inte finns.

Annars kunde jag sagt välkommen till Pyong-Yang där jag var för några år sedan. För jag får samma känsla av tomhet. Inte inom mig. Men jag fascineras av stora autostrader, ingen trafik, även om det är mitt på dagen. Inte har atomverket exploderat, inte har staden evakuerats. Allt är som det antagligen brukar vara. Det är tyst och tomt när bussen från Chisinau till Tiraspol, huvudstaden i det de-facto självständiga området Transdnestrien, släpper av mig på hörnet vid stora torget där Lenin fortfarande visionerar stolt framför parlamentet.

Längre bort ser jag folk och som jag närmer mig inser jag att de kommer från marknaden som är i färd med att stänga kl 14 på en söndag. Jag går runt i stan. Marknader är som marknader flest. Här köper man mat, bildelar, kläder og toapapper. Jag tittar lite i loppisavdelingen, fast utan att hitta några direkta fynd. Växlingskontor finns lite överallt i stan. För Transdnestrien har egna pengar, både sedlar och mynt, och dessa kan inte köpas utanför landets gränser.

Staden är ren, gatorna breda, rena, välhållna, Gagarin står på staty på Gagarin-gatan, huvudgatan heter 25 Oktober-gatan. Karl Marx och Rosa Luxembourg finns med i gatubildet. Glassen kostar dryga 1 krona. På posten tar de sig tid att även klistra på frimärken på mina vykort. Jag blir bjuden på te i en affär. En kille och en tjej grovhånglar vid älvepromenaden. Två äldre tanter luftar hunden. Bokhandeln ser ut som ett apotek från förra sekelskifte. Mörkt träd, dunkel belysning, luktar lite gammalt, och de som jobbar där har jobbat där länge.

Jag klarar inte riktigt förstå. Är dessa människor genuint lyckliga i sitt 40 mil långa och några mil breda öster-om-Dnepr-paradis? Eller är det apatins hand som lagt sig över ett helt samhälle som kanske gärna vill vara en del av ett större Europa?

Vinfestival och loppis i Chisinau.

Chisinau har tre busstationer, den norra som bussarna från Odessa via Transdnestrien kommer till har inga bankomater och växlingskontoret stänger tidigt på eftermiddagen. En taxichaufför växlar några av mina dollar om till lei för en inte alltför dålig kurs, och han får 6 dollar för färden till mitt hostel som jag hittat genom hostelworld.com.

Det är högsesong i Chisinau just den här helgen. Det innebär att jag inte är den enda turisten på hostellet, utan att vi är två. Klart att ett toppmöte för tidigare och nuvarande kommunister eller åtminstone ettpartifolk samma helg är viktigare än en folklig festival, så festivalen flyttas ut från centrum och till MoldExpos område. Där kommer förövrigt staden enda kvarvarande Lenin till nytta.

Jag träffer Janush som blir min guide för dagen. Vi går mellan hantverkare och degusteringar, grillspett, spädgriar med paprika till örhängen, Några bröd är formade som lamm. Tjejer och killar poserar gärna i traditionella kostymer. Där är tv-kameror, vakter och lila ballonger sammansatta till klasar av vindruvor. Vi börjar bli hungriga och hittar ett lämligt ställe med plaststolar och bord, och där maten ser fin och fräsch ut, vilket den egentligen gjorde överallt. Jag plockar till mig en tallrik. Janush förklarar vilken mat jag har vald; mamalyga (en form av polenta), chugir (leverbiffar), rechi turi (grisfötter i gele) och lite till. Till det serveras hemmagjord vin och allt för 20 kronor. Nu är Moldavien inget rikt land. Dock är det nog inte så eländigt som man här hemma kanske tror. Omsättningen på festivalen lär nog i alla fall vara ganska betydande, utan att det nödvändigtvis syns i landets BNP. Gissar jag.

Janush tar mig med vidare med runt i stan. Vi går på café och museum. Vi promenerar huvudgatan uppkallat efter Stefan den Store, eller Stefan cel Mare på rumänska/moldaviska. Han var en 1400-tals furste som kämpade mot turkar, ungrare och polacker och säkert inte bara var snäll. Men han gjorde Moldavien stärkt, och det är väl ändå en skillnad från nu.

På loppisen vid tågstationen säljer folk sina, grannens och säkert också lite småstulna grejer. För den som vill ha finns vykortserier med Alla Pugacheva, LP-skivor med moldavisk folkmusik, virkade barnkläder, böcker om och av Stalin, ens döda mosters gamla peruker, nagellack och själv fastnar jag lite för en banner från det moldaviska kommunistpartiets 70års jubileum för två kronor. Det är en döv kvinna runt 40 år som säljer denna med handskriven prislapp på. Med begränsat, dock existerande och dessutom svenskt teckenspråksvokabulär säger jag att jag är turist från Sverige. Det förstår hon, blir mycket glad och säger något i stil med att jag måste vara försiktig och uppmärksam på ficktjuvar här på marknaden. Det ska jag vara, och efter några leenden säger vi hejdå till varandra.