Bukarests bästa restaurang.

Caru cu Bere är namnet på den restaurang i Bukarest min kompis Detlev tog mig. Mitt i stan, ligger den, den äldsta ölhallen i stan, i gotisk klassisk stil, där man dansar folkdanser för turistgrupperna för sen att showa lite, visa upp mer klassisk sällskapsdans och till slut bjuda upp även den blygaste japanska kvinna.

Här serveras restaurangens egen öl i baren medan man väntar på ledigt bord. För har man inte beställd i förväg, då får man vänta. Fast det gör inget. Inte här. På Caru cu Bere är det underhållning i sig att vänta. Se hur de duktiga bartendersen jobbar, prata med bekanta och obekanta, höra hur alla språk blandas, se hur det svettas i köket, försöka hålla still kameran för att fota dekoren utan att använda blixten, och allt medan du njuter en kall, härlig, rumänsk pilsner och studerar menyn. Den är STOR!

På oss blir det en mixed grill för två, inlagda gurkor och ännu mer öl. Lite trög service, men som sagt, här gör det inget om man får vänta lite extra. Det finns något att titta på hela tiden, den här restaurangen är något för sig.

Maten kommer. Den ser lika snygg ut som den smakar. Deras rumänska variant av lammfärsbiffar måste vara det saftigaste jag någonsin har ätit av köttfärs. Deras lammkotletter är sådär, men korvarna, mmmm, de kan helt enkelt inte bli bättre. Grillad kycklingfilet, grillad fläskkött, saftigt och gott, allt serverad med potatis, stekt med bacon och rödlök. En ny favorit kanske?

Tack för att jag hamnade just på den här restaurangen!

Nicolae Ceauşescus hus.

Jag väntar på att omvisningen ska börja. Mätt på Ciorba de burta från ett café nära. Beef meat soup står det i menyn. I verklighetens värld var det soppa på komage. Oavsett, det här är värdens näst största hus, efter Pentagon. Att mannen som står bak projektet var mer än bara lite galen behöver jag knappast upprepa ännu en gång. Inte för inget att Rumäniens president Nicolae Ceauşescu blev skjuten på juldagen 1989, några dagar efter att man avsatt honom.

Engelskspråkiga omvisningar finns varje timme för 15 lei, ca 40 kr, öppet varje dag 10-16, men ta med pass. Att fota kostar dubbelt så mycket, men alla gör det, utan att betala. Man måste också hålla sig i till gruppen och inte börja promenera själv. Annars bryter man mot artikel 2, punkt 15 i lag nr 61/1991. Bara så ni vet! I souvenirbutiken vid éntren finns inget kitschigt som relaterar till huset jag nu ska besöka, utan bara i Kina maskinbroderade toppar i rumänsk stil, porslinstallrikar med stadsmotiv, kylskåpsmagneter och vykort. Sådant som efter 5 år hamnar i grovsoporna.

Omvisningen börjar och den ungefär 50 personer stora gruppen består av små japanska damer, stora amerikanske män med stora kameror samt en regnjacka knuten runt midjan på ett sätt som gör att samma midja får något att välla ut över. En kvinna pratar ryska i sin mobil, en annan spör om mannen bredvid också kommer från Brasil. Vi blir som en hel liten 1980-tals vänskapsdelegation från olika delar av världen på besök hos vårt stora ideal. Guiden Maria tar oss genom den cigarettrökfyllda första hallen in till de stora rum. Där rabblar hon siffror och ord på oinspirerad kommandoengelska; 1983-89, privat teater, 5 tonns kristallljuskrona, träpanel med sidentapeter, 1 miljon kvadratmeter marmor, 2800 ljuskronor, trappor ombyggda 5 gånger, nunnor som gör gardiner i guld- och silvertråd, värdens största matta, "used for conferences and official meetings".

Alla rum är numera "used for conferences and official meetings". Som att gå runt i ett museum, utan innehåll. För den som gillar stukatur och kristall är detta säkert bra. Men jag saknar innehåll. Ett av rummens största attraktion var dets eko.