Nattåget Chisinau-Bukarest

Varannan kväll kl 1700 går tåget från Chisinau till Bukarest, till ett pris av 592 moldoviska lei, vilket blir 360 kronor. Tåget gick inte halvtomt. Det gick 9/10-tomt. Ingen har råd att åka tåg. Därför går det bara varannan dag. Och därför måste biljettpriserna upp. Så att ännu färre har råd att åka. Restaurangvagnen har stängt. Men utbudet av mat i små provisoriska caféer utanför tågstationen är stort. Åtminstone om du gillar bortsj och pelmeni för en tia. Det gör jag, och äter soppan medan jag tittar på kvinnorna utanför. Med grov fysik och röda huklen på huvudet står de på byggnadsställningarna och spaklar perrongtaket. Som ett manifest över svunna dagar symboliserar de i sina arbetsuniformer och guldtänder kvinnan i sovjetpropagandan. Snyggt ska det bli.

Jag delade kupé med Oleg. Han åkte utan biljett. -"Möt upp på stationen när tåget kommer, betala svart halva priset till tågvärdinnan som finns i varje vagn, och åk!", sade han. Utan kvitto, utan biljett, men man kommer fram. Så gjorde man också i Uzbekistan för några år sedan vet jag. Men då satte de upp vakter och spärrar så att ingen kan gå ut på perrongen utan giltig biljett.

Jag gillar att åka tåg själv. Jag hinner läsa, hinner skriva, hinner reflektera om där jag precis varit, samt planera för dit jag ska. Perfekt. Sen hinner man prata med sina medresenärer, i det här fallet en 40 årig ryskspråkig moldovan med många konkreta tips om Rumänien och vetskap nog till att hjälpa mig hitta rätt väl framme i Bukarest. Lite inside information om livet på moldoviska landsbygden som tåget passerade i full fart. Vinrankor så långt ögat ser. Moldavien må vara Europas fattigaste land, möjligtvis efter Kosovo. Men odlingsbar mark finns, och den odlas. Dock är vinrankor en grå, regnig höstdag sett från Moldaviens troligtvis snabbaste tåg, inte ett motiv värdig megabyte på mitt minneskort. Det var däremot rödbetsoppan.

Leaving Tiraspol

Jag hyr rum för 18 dollar hos Lena som jag hittade genom hostelworld.com. Mer centralt kan det knappast bli, i ett högt våningshus, med utsikt rakt ner mot stora tomma torget. Jag köpte en flaska transdnestriskt rött, Cabernet, för 12 kronor i en Kvint-affär. Kvint är landets egen spritfabrik och det sägs att de förr producerade den bästa cognac, eeh, förlåt, brandy, i hela Sovjetunionen. Att öppna en flaska brunt brännvin för att dricka själv på semestern är inte helt jag, men det bruna kan man ta med sig hem. Caberneten däremot vill släpa land och strand runt, så den får drickas på plats.

Lena tycker själv de moldoviska vinerna är bättre än just Kvints viner. Kvint borde hålla sig till cognac. Och visst är deras cognac en fin souvenir, 60 kronor för en halvliter som lagrats i 8 år och dessutom är på en fin flaska. Vad den smakar dock får jag ta redo på när jag kommer hem.

Innan resan kontaktade jag Kvint för omvisning på fabriken, och visst kan man det. Om man är en grupp. Men det är inte jag, och jag har ju desstom redan varit på omvisning på en cognacsfabrik, dock i Armenien, och hur olika kan dessa postsovjetiska cognacsproducenter vara? På fabriken i Jerevan hade de en tunna som skulle öppnas när det blev fred i Nagorno Karabakh. Undrar om de har samma i Tiraspol!

Jag tyckte i alla fall vinet var gott. Lättdrucket, utan tyngd, inget att bära hem direkt, men helt ok där och då, när man skriver vykort och äter kyckling- och svampfylda blinier från landets egen halvfabrikat-fabrik. För visst, i Transdnestrien producerar vi allt själv. Jag frågar Lena om det är något man inte producerar själva. -"Ja, vi har ingen godisfabrik."

Välkommen till Tiraspol, huvudstad i landet som inte finns.

Annars kunde jag sagt välkommen till Pyong-Yang där jag var för några år sedan. För jag får samma känsla av tomhet. Inte inom mig. Men jag fascineras av stora autostrader, ingen trafik, även om det är mitt på dagen. Inte har atomverket exploderat, inte har staden evakuerats. Allt är som det antagligen brukar vara. Det är tyst och tomt när bussen från Chisinau till Tiraspol, huvudstaden i det de-facto självständiga området Transdnestrien, släpper av mig på hörnet vid stora torget där Lenin fortfarande visionerar stolt framför parlamentet.

Längre bort ser jag folk och som jag närmer mig inser jag att de kommer från marknaden som är i färd med att stänga kl 14 på en söndag. Jag går runt i stan. Marknader är som marknader flest. Här köper man mat, bildelar, kläder og toapapper. Jag tittar lite i loppisavdelingen, fast utan att hitta några direkta fynd. Växlingskontor finns lite överallt i stan. För Transdnestrien har egna pengar, både sedlar och mynt, och dessa kan inte köpas utanför landets gränser.

Staden är ren, gatorna breda, rena, välhållna, Gagarin står på staty på Gagarin-gatan, huvudgatan heter 25 Oktober-gatan. Karl Marx och Rosa Luxembourg finns med i gatubildet. Glassen kostar dryga 1 krona. På posten tar de sig tid att även klistra på frimärken på mina vykort. Jag blir bjuden på te i en affär. En kille och en tjej grovhånglar vid älvepromenaden. Två äldre tanter luftar hunden. Bokhandeln ser ut som ett apotek från förra sekelskifte. Mörkt träd, dunkel belysning, luktar lite gammalt, och de som jobbar där har jobbat där länge.

Jag klarar inte riktigt förstå. Är dessa människor genuint lyckliga i sitt 40 mil långa och några mil breda öster-om-Dnepr-paradis? Eller är det apatins hand som lagt sig över ett helt samhälle som kanske gärna vill vara en del av ett större Europa?

Fler bilder, vinfestival i Chisinau.

Vinfestival och loppis i Chisinau.

Chisinau har tre busstationer, den norra som bussarna från Odessa via Transdnestrien kommer till har inga bankomater och växlingskontoret stänger tidigt på eftermiddagen. En taxichaufför växlar några av mina dollar om till lei för en inte alltför dålig kurs, och han får 6 dollar för färden till mitt hostel som jag hittat genom hostelworld.com.

Det är högsesong i Chisinau just den här helgen. Det innebär att jag inte är den enda turisten på hostellet, utan att vi är två. Klart att ett toppmöte för tidigare och nuvarande kommunister eller åtminstone ettpartifolk samma helg är viktigare än en folklig festival, så festivalen flyttas ut från centrum och till MoldExpos område. Där kommer förövrigt staden enda kvarvarande Lenin till nytta.

Jag träffer Janush som blir min guide för dagen. Vi går mellan hantverkare och degusteringar, grillspett, spädgriar med paprika till örhängen, Några bröd är formade som lamm. Tjejer och killar poserar gärna i traditionella kostymer. Där är tv-kameror, vakter och lila ballonger sammansatta till klasar av vindruvor. Vi börjar bli hungriga och hittar ett lämligt ställe med plaststolar och bord, och där maten ser fin och fräsch ut, vilket den egentligen gjorde överallt. Jag plockar till mig en tallrik. Janush förklarar vilken mat jag har vald; mamalyga (en form av polenta), chugir (leverbiffar), rechi turi (grisfötter i gele) och lite till. Till det serveras hemmagjord vin och allt för 20 kronor. Nu är Moldavien inget rikt land. Dock är det nog inte så eländigt som man här hemma kanske tror. Omsättningen på festivalen lär nog i alla fall vara ganska betydande, utan att det nödvändigtvis syns i landets BNP. Gissar jag.

Janush tar mig med vidare med runt i stan. Vi går på café och museum. Vi promenerar huvudgatan uppkallat efter Stefan den Store, eller Stefan cel Mare på rumänska/moldaviska. Han var en 1400-tals furste som kämpade mot turkar, ungrare och polacker och säkert inte bara var snäll. Men han gjorde Moldavien stärkt, och det är väl ändå en skillnad från nu.

På loppisen vid tågstationen säljer folk sina, grannens och säkert också lite småstulna grejer. För den som vill ha finns vykortserier med Alla Pugacheva, LP-skivor med moldavisk folkmusik, virkade barnkläder, böcker om och av Stalin, ens döda mosters gamla peruker, nagellack och själv fastnar jag lite för en banner från det moldaviska kommunistpartiets 70års jubileum för två kronor. Det är en döv kvinna runt 40 år som säljer denna med handskriven prislapp på. Med begränsat, dock existerande och dessutom svenskt teckenspråksvokabulär säger jag att jag är turist från Sverige. Det förstår hon, blir mycket glad och säger något i stil med att jag måste vara försiktig och uppmärksam på ficktjuvar här på marknaden. Det ska jag vara, och efter några leenden säger vi hejdå till varandra.

Odessa

Odessa har man hört talats om. Man vet kanske inte varför. Men på något sätt finns den där i medvetandet. Jag har länge velat åka dit och hade även planer på det. Fast livet ville annorlunda. Nu däremot är det annorlunda. På resan genom Ukraina, Moldavien och Rumänien är just Odessa första stop. Staden med Potemkin-trapporna, kända från revolutionsåret 1905 och filmen om slagskeppet med just namnet Potemkin.

Efter att ha satt min stora ryggsäck i bagagerummet på tågstationen letar jag mig fram till busstationen där jag senare på kvällen ska ta bussen till Chisinau, huvudstad i Moldavien, eller Moldova om min vill. 40 minuters promenad senare, + kanske 20 extra minuter fram och tillbaka mellan kassorna hos några ytterst inte servicemindade kassörskor som jag nästan hoppas inte fått sin lön på mycket länge, står jag med biljetten till grannlandet i handen. Det är dags att upptäcka Odessa.

El-buss nr 5 tar mig för en krona tillbaka dit jag kom ifrån. Det är härligt att komma till Svarta Havet, även i oktober. Luften är fräsch, mild och fin. Staden är grön. Vinrankorna som snirklar sig upp på fallfärdiga balkonger från hål i asfalten vittnar antagligen om vad som ska komma. Inte är det här någon grå sovjetstad inte. Operahuset från 1887 anses vara ett av världens finaste. Även om jag bara ser det från utsidan håller jag med. Caféernas uteserveringar är i full sväng. Lyxbutiker, antikvariat, moderna shoppingkomplex vägg i vägg. Jag blir imponerad av Passazh. En överbyggd passage låter för simpelt. Här finns mer antikvariat, gallerior, konstaffärer, souvenirer och caféer. Det är inte särskild stort, men vilken dekor. Ett litet valutaväxlingskontor hade också hittat sin plats, se bild.

På torget, den gamla marknadsplatsen vid Alexandrovskij, står en gammal kvinna och säljer nästan lika gamla vykort. Jag pratar lite med henne. Fast med de vykortspriser som hon uppger är det nog inte så synd om henne. Hon kan nog leva länge bara hon får såld ett enda kort! De berömda trapporna däremot är en besvikelse. De 192 stegen som jag inte räknar eftersom jag litar på de 100 guideböcker som redan gjort det, går rakt ner i en trafikerad väg. Där blir det bara stopp, om man inte går under vägen och kommer ut i hamnterminalen där man får utsikt över några restaurangbåtar och industrikranar.

Man kan säkert stanna ett par dagar, då hade jag kanske hunnit klippa mig, samt gå på ett konstmuseum, ev ut på en bar. Odessa er vacker, men jag ska vidare. Och jag hade varit nöjd, om min buss inte hade blivit inställd, om någon kunde ha informerat mig om det, om de inte bara försökte ge mig pengarna tillbaka istället för ny biljett... Till slut fick jag biljett på en senare buss, men inte var det de anställda på busstationens förtjänst.

Norra Sardinien.

Väl passerat tullen på flygplatsen i Alghero. kan det vara bra att ha både euro och cent i mynt. Då kan du köpa bussbiljett in till stan i en liten röd automat till höger på väggen, precis innan kiosken när du kommer ut i terminalen. Bussarna går på tidtabell, tar 20 min och kostar under 1 €.

Det var Genova-släkten Doria som på 1100-talet inrättade det fästet som numera är staden Alghero. Namnet är lite roligt, eftersom det helt riktigt har med just alger att göra. Det finns mycket alger ute vid kusten just här, och därifrån har staden fått sitt namn. Dessa alger kunde vi se ganska mycket av längs med stranden som sträcker sig från Algheros norra och moderna turistdel och mot staden Fertilia.

En fantastiskt god pizza på mysig restaurang som var fullsatt med italienska par; så var den första kvällen. Även om kanske inte pizza är så typiskt för just Sardinien, så är Sardinen ändå Italien, och på menyn, som bara fanns på italienska, fanns det 70 olika pizzor.

På hotel Lloc D'or serverade värdinnan nästa morgon kaffe med mjölk, croissanter, yoghurt, juice och andra små bakverk från närmsta bageri. Kanske ingen frukost för skandinaviska magar, men det här är Sardinien.

Gamla stan och promenaden långs sjön som gjordes i gatlyktornas sken dagen innan, skulle nu göras i dagsljus. Algheros gamla stad är mycket vacker. De gamla försvarsvärken är gränsen mellan hav och stad och ger staden på dess lilla halvö en vacker inramning. Här kan man promenera bland gamla hus och se de gamla männen som också tar sin morgonpromenad, kvinnan som luftar sin lilla hund, eller föräldrar trilla runt på sina små. Här finns murar och torn, bl.a. Torre di San Giacomo som är från 1400-talet, åttakantigt och en gång i tiden blev använt som inhängning för stadens strykhundar. När man inte vill gå längre kan man sätta sig ner på ett kafé, ta en kopp stärk kaffe och dagens andra croissant och hoppas magen inte börjar skrika efter fibrer. Nedanför försvarsmurarna ligger enstaka små fiskebåtar. Garnen torkar bredvid och här växter de största aloe verorna. Barockkyrkan San Michele en minuts promenad härifrån har två stuckprydda altare från slutet av 1600-talet, kupolen som gjord av små choklad non-stop.

På kvällen blev det en mycket bra, och inte minst populär restaurang där man kunde köpa pizza by the meter, samt pastarätter. Hemma i Sverige äter jag sällan pasta på restaurang. Men i Italien provar jag. Och det var så al dente som det kunde vara; spaghetti, tomatsås med vitt vin och färska frutti di mare. Stora räkor och olika sorters musslor gör att man kanske blir lite smutsig på fingrarna när man äter. Men vad gör väl det i trevligt sällskap och när maten smakar himmelskt?