Varannan kväll kl 1700 går tåget från Chisinau till Bukarest, till ett pris av 592 moldoviska lei, vilket blir 360 kronor. Tåget gick inte halvtomt. Det gick 9/10-tomt. Ingen har råd att åka tåg. Därför går det bara varannan dag. Och därför måste biljettpriserna upp. Så att ännu färre har råd att åka. Restaurangvagnen har stängt. Men utbudet av mat i små provisoriska caféer utanför tågstationen är stort. Åtminstone om du gillar bortsj och pelmeni för en tia. Det gör jag, och äter soppan medan jag tittar på kvinnorna utanför. Med grov fysik och röda huklen på huvudet står de på byggnadsställningarna och spaklar perrongtaket. Som ett manifest över svunna dagar symboliserar de i sina arbetsuniformer och guldtänder kvinnan i sovjetpropagandan. Snyggt ska det bli.
Jag delade kupé med Oleg. Han åkte utan biljett. -"Möt upp på stationen när tåget kommer, betala svart halva priset till tågvärdinnan som finns i varje vagn, och åk!", sade han. Utan kvitto, utan biljett, men man kommer fram. Så gjorde man också i Uzbekistan för några år sedan vet jag. Men då satte de upp vakter och spärrar så att ingen kan gå ut på perrongen utan giltig biljett.
Jag gillar att åka tåg själv. Jag hinner läsa, hinner skriva, hinner reflektera om där jag precis varit, samt planera för dit jag ska. Perfekt. Sen hinner man prata med sina medresenärer, i det här fallet en 40 årig ryskspråkig moldovan med många konkreta tips om Rumänien och vetskap nog till att hjälpa mig hitta rätt väl framme i Bukarest. Lite inside information om livet på moldoviska landsbygden som tåget passerade i full fart. Vinrankor så långt ögat ser. Moldavien må vara Europas fattigaste land, möjligtvis efter Kosovo. Men odlingsbar mark finns, och den odlas. Dock är vinrankor en grå, regnig höstdag sett från Moldaviens troligtvis snabbaste tåg, inte ett motiv värdig megabyte på mitt minneskort. Det var däremot rödbetsoppan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar