Annars kunde jag sagt välkommen till Pyong-Yang där jag var för några år sedan. För jag får samma känsla av tomhet. Inte inom mig. Men jag fascineras av stora autostrader, ingen trafik, även om det är mitt på dagen. Inte har atomverket exploderat, inte har staden evakuerats. Allt är som det antagligen brukar vara. Det är tyst och tomt när bussen från Chisinau till Tiraspol, huvudstaden i det de-facto självständiga området Transdnestrien, släpper av mig på hörnet vid stora torget där Lenin fortfarande visionerar stolt framför parlamentet.
Längre bort ser jag folk och som jag närmer mig inser jag att de kommer från marknaden som är i färd med att stänga kl 14 på en söndag. Jag går runt i stan. Marknader är som marknader flest. Här köper man mat, bildelar, kläder og toapapper. Jag tittar lite i loppisavdelingen, fast utan att hitta några direkta fynd. Växlingskontor finns lite överallt i stan. För Transdnestrien har egna pengar, både sedlar och mynt, och dessa kan inte köpas utanför landets gränser.
Staden är ren, gatorna breda, rena, välhållna, Gagarin står på staty på Gagarin-gatan, huvudgatan heter 25 Oktober-gatan. Karl Marx och Rosa Luxembourg finns med i gatubildet. Glassen kostar dryga 1 krona. På posten tar de sig tid att även klistra på frimärken på mina vykort. Jag blir bjuden på te i en affär. En kille och en tjej grovhånglar vid älvepromenaden. Två äldre tanter luftar hunden. Bokhandeln ser ut som ett apotek från förra sekelskifte. Mörkt träd, dunkel belysning, luktar lite gammalt, och de som jobbar där har jobbat där länge.
Jag klarar inte riktigt förstå. Är dessa människor genuint lyckliga i sitt 40 mil långa och några mil breda öster-om-Dnepr-paradis? Eller är det apatins hand som lagt sig över ett helt samhälle som kanske gärna vill vara en del av ett större Europa?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar