Karelska piroger.

Så otroligt enkelt, så otroligt gott.

Karelska piroger med äggsmör och lax.

När man egentligen inte orkar laga någon mat som tar mer än 15 minuter att göra: Koka upp 3 ägg, som när de är hårdkokta knådas ihop med 50 gram smör. Ha i lite extra salt.
Lägg så en stor klick äggsmör på en varm pirog och ha på några skivor rimmad lax. Ta gärna ett glas vitt till!

Mmmmmm

Indisk lammgryta med curry.

Den här grytan gjorde jag på landet för en månad sen, och nu efterfrågas receptet. Originalet är hämtat från Gyldendals Nye Store Kokebok där rätten kallas Indisk Lammecurry, fast jag gör om lite och kallar det mitt eget.

Det du behöver är:

Lammkött utan ben, t ex från lår, bog eller nacke.
Fett att steka i, jag brukar blanda smör och rapsolja
Gul lök
Äpple
Curry
Kanel
Spiskummin
Vitlök
Tomatpuré
Redning, t ex vetemjöl, maizena eller potatismjöl
Mango Chutney
Creme fraiche
salt

Köttet skäras i lagom bitar, stekas tillsammans med hackad lök och äpple i tärningar. Kryddorna tillsätts i önskad mängd, dock var försiktig med kanelen, tillsammans med vitlök och låt sen steka på längre värme så att inte kryddorna bränner.

Ha i tomatpure, mango chutney samt en redningen av t ex vetemjöl och vatten. Låt koka till lagom konsistens. Koka till köttet är mört. Ha i creme fraiche mot slutet och salta.

Serveras med basmati ris samt banan, ananas och gurka i bitar, samt jordnötter eller cashewnötter, ev någon stärk chilisås om inte curryn är tillräckligt stärk. Nan är heller aldrig fel.

Bukarests bästa restaurang.

Caru cu Bere är namnet på den restaurang i Bukarest min kompis Detlev tog mig. Mitt i stan, ligger den, den äldsta ölhallen i stan, i gotisk klassisk stil, där man dansar folkdanser för turistgrupperna för sen att showa lite, visa upp mer klassisk sällskapsdans och till slut bjuda upp även den blygaste japanska kvinna.

Här serveras restaurangens egen öl i baren medan man väntar på ledigt bord. För har man inte beställd i förväg, då får man vänta. Fast det gör inget. Inte här. På Caru cu Bere är det underhållning i sig att vänta. Se hur de duktiga bartendersen jobbar, prata med bekanta och obekanta, höra hur alla språk blandas, se hur det svettas i köket, försöka hålla still kameran för att fota dekoren utan att använda blixten, och allt medan du njuter en kall, härlig, rumänsk pilsner och studerar menyn. Den är STOR!

På oss blir det en mixed grill för två, inlagda gurkor och ännu mer öl. Lite trög service, men som sagt, här gör det inget om man får vänta lite extra. Det finns något att titta på hela tiden, den här restaurangen är något för sig.

Maten kommer. Den ser lika snygg ut som den smakar. Deras rumänska variant av lammfärsbiffar måste vara det saftigaste jag någonsin har ätit av köttfärs. Deras lammkotletter är sådär, men korvarna, mmmm, de kan helt enkelt inte bli bättre. Grillad kycklingfilet, grillad fläskkött, saftigt och gott, allt serverad med potatis, stekt med bacon och rödlök. En ny favorit kanske?

Tack för att jag hamnade just på den här restaurangen!

Nicolae Ceauşescus hus.

Jag väntar på att omvisningen ska börja. Mätt på Ciorba de burta från ett café nära. Beef meat soup står det i menyn. I verklighetens värld var det soppa på komage. Oavsett, det här är värdens näst största hus, efter Pentagon. Att mannen som står bak projektet var mer än bara lite galen behöver jag knappast upprepa ännu en gång. Inte för inget att Rumäniens president Nicolae Ceauşescu blev skjuten på juldagen 1989, några dagar efter att man avsatt honom.

Engelskspråkiga omvisningar finns varje timme för 15 lei, ca 40 kr, öppet varje dag 10-16, men ta med pass. Att fota kostar dubbelt så mycket, men alla gör det, utan att betala. Man måste också hålla sig i till gruppen och inte börja promenera själv. Annars bryter man mot artikel 2, punkt 15 i lag nr 61/1991. Bara så ni vet! I souvenirbutiken vid éntren finns inget kitschigt som relaterar till huset jag nu ska besöka, utan bara i Kina maskinbroderade toppar i rumänsk stil, porslinstallrikar med stadsmotiv, kylskåpsmagneter och vykort. Sådant som efter 5 år hamnar i grovsoporna.

Omvisningen börjar och den ungefär 50 personer stora gruppen består av små japanska damer, stora amerikanske män med stora kameror samt en regnjacka knuten runt midjan på ett sätt som gör att samma midja får något att välla ut över. En kvinna pratar ryska i sin mobil, en annan spör om mannen bredvid också kommer från Brasil. Vi blir som en hel liten 1980-tals vänskapsdelegation från olika delar av världen på besök hos vårt stora ideal. Guiden Maria tar oss genom den cigarettrökfyllda första hallen in till de stora rum. Där rabblar hon siffror och ord på oinspirerad kommandoengelska; 1983-89, privat teater, 5 tonns kristallljuskrona, träpanel med sidentapeter, 1 miljon kvadratmeter marmor, 2800 ljuskronor, trappor ombyggda 5 gånger, nunnor som gör gardiner i guld- och silvertråd, värdens största matta, "used for conferences and official meetings".

Alla rum är numera "used for conferences and official meetings". Som att gå runt i ett museum, utan innehåll. För den som gillar stukatur och kristall är detta säkert bra. Men jag saknar innehåll. Ett av rummens största attraktion var dets eko.

Nattåget Chisinau-Bukarest

Varannan kväll kl 1700 går tåget från Chisinau till Bukarest, till ett pris av 592 moldoviska lei, vilket blir 360 kronor. Tåget gick inte halvtomt. Det gick 9/10-tomt. Ingen har råd att åka tåg. Därför går det bara varannan dag. Och därför måste biljettpriserna upp. Så att ännu färre har råd att åka. Restaurangvagnen har stängt. Men utbudet av mat i små provisoriska caféer utanför tågstationen är stort. Åtminstone om du gillar bortsj och pelmeni för en tia. Det gör jag, och äter soppan medan jag tittar på kvinnorna utanför. Med grov fysik och röda huklen på huvudet står de på byggnadsställningarna och spaklar perrongtaket. Som ett manifest över svunna dagar symboliserar de i sina arbetsuniformer och guldtänder kvinnan i sovjetpropagandan. Snyggt ska det bli.

Jag delade kupé med Oleg. Han åkte utan biljett. -"Möt upp på stationen när tåget kommer, betala svart halva priset till tågvärdinnan som finns i varje vagn, och åk!", sade han. Utan kvitto, utan biljett, men man kommer fram. Så gjorde man också i Uzbekistan för några år sedan vet jag. Men då satte de upp vakter och spärrar så att ingen kan gå ut på perrongen utan giltig biljett.

Jag gillar att åka tåg själv. Jag hinner läsa, hinner skriva, hinner reflektera om där jag precis varit, samt planera för dit jag ska. Perfekt. Sen hinner man prata med sina medresenärer, i det här fallet en 40 årig ryskspråkig moldovan med många konkreta tips om Rumänien och vetskap nog till att hjälpa mig hitta rätt väl framme i Bukarest. Lite inside information om livet på moldoviska landsbygden som tåget passerade i full fart. Vinrankor så långt ögat ser. Moldavien må vara Europas fattigaste land, möjligtvis efter Kosovo. Men odlingsbar mark finns, och den odlas. Dock är vinrankor en grå, regnig höstdag sett från Moldaviens troligtvis snabbaste tåg, inte ett motiv värdig megabyte på mitt minneskort. Det var däremot rödbetsoppan.

Leaving Tiraspol

Jag hyr rum för 18 dollar hos Lena som jag hittade genom hostelworld.com. Mer centralt kan det knappast bli, i ett högt våningshus, med utsikt rakt ner mot stora tomma torget. Jag köpte en flaska transdnestriskt rött, Cabernet, för 12 kronor i en Kvint-affär. Kvint är landets egen spritfabrik och det sägs att de förr producerade den bästa cognac, eeh, förlåt, brandy, i hela Sovjetunionen. Att öppna en flaska brunt brännvin för att dricka själv på semestern är inte helt jag, men det bruna kan man ta med sig hem. Caberneten däremot vill släpa land och strand runt, så den får drickas på plats.

Lena tycker själv de moldoviska vinerna är bättre än just Kvints viner. Kvint borde hålla sig till cognac. Och visst är deras cognac en fin souvenir, 60 kronor för en halvliter som lagrats i 8 år och dessutom är på en fin flaska. Vad den smakar dock får jag ta redo på när jag kommer hem.

Innan resan kontaktade jag Kvint för omvisning på fabriken, och visst kan man det. Om man är en grupp. Men det är inte jag, och jag har ju desstom redan varit på omvisning på en cognacsfabrik, dock i Armenien, och hur olika kan dessa postsovjetiska cognacsproducenter vara? På fabriken i Jerevan hade de en tunna som skulle öppnas när det blev fred i Nagorno Karabakh. Undrar om de har samma i Tiraspol!

Jag tyckte i alla fall vinet var gott. Lättdrucket, utan tyngd, inget att bära hem direkt, men helt ok där och då, när man skriver vykort och äter kyckling- och svampfylda blinier från landets egen halvfabrikat-fabrik. För visst, i Transdnestrien producerar vi allt själv. Jag frågar Lena om det är något man inte producerar själva. -"Ja, vi har ingen godisfabrik."

Välkommen till Tiraspol, huvudstad i landet som inte finns.

Annars kunde jag sagt välkommen till Pyong-Yang där jag var för några år sedan. För jag får samma känsla av tomhet. Inte inom mig. Men jag fascineras av stora autostrader, ingen trafik, även om det är mitt på dagen. Inte har atomverket exploderat, inte har staden evakuerats. Allt är som det antagligen brukar vara. Det är tyst och tomt när bussen från Chisinau till Tiraspol, huvudstaden i det de-facto självständiga området Transdnestrien, släpper av mig på hörnet vid stora torget där Lenin fortfarande visionerar stolt framför parlamentet.

Längre bort ser jag folk och som jag närmer mig inser jag att de kommer från marknaden som är i färd med att stänga kl 14 på en söndag. Jag går runt i stan. Marknader är som marknader flest. Här köper man mat, bildelar, kläder og toapapper. Jag tittar lite i loppisavdelingen, fast utan att hitta några direkta fynd. Växlingskontor finns lite överallt i stan. För Transdnestrien har egna pengar, både sedlar och mynt, och dessa kan inte köpas utanför landets gränser.

Staden är ren, gatorna breda, rena, välhållna, Gagarin står på staty på Gagarin-gatan, huvudgatan heter 25 Oktober-gatan. Karl Marx och Rosa Luxembourg finns med i gatubildet. Glassen kostar dryga 1 krona. På posten tar de sig tid att även klistra på frimärken på mina vykort. Jag blir bjuden på te i en affär. En kille och en tjej grovhånglar vid älvepromenaden. Två äldre tanter luftar hunden. Bokhandeln ser ut som ett apotek från förra sekelskifte. Mörkt träd, dunkel belysning, luktar lite gammalt, och de som jobbar där har jobbat där länge.

Jag klarar inte riktigt förstå. Är dessa människor genuint lyckliga i sitt 40 mil långa och några mil breda öster-om-Dnepr-paradis? Eller är det apatins hand som lagt sig över ett helt samhälle som kanske gärna vill vara en del av ett större Europa?

Fler bilder, vinfestival i Chisinau.

Vinfestival och loppis i Chisinau.

Chisinau har tre busstationer, den norra som bussarna från Odessa via Transdnestrien kommer till har inga bankomater och växlingskontoret stänger tidigt på eftermiddagen. En taxichaufför växlar några av mina dollar om till lei för en inte alltför dålig kurs, och han får 6 dollar för färden till mitt hostel som jag hittat genom hostelworld.com.

Det är högsesong i Chisinau just den här helgen. Det innebär att jag inte är den enda turisten på hostellet, utan att vi är två. Klart att ett toppmöte för tidigare och nuvarande kommunister eller åtminstone ettpartifolk samma helg är viktigare än en folklig festival, så festivalen flyttas ut från centrum och till MoldExpos område. Där kommer förövrigt staden enda kvarvarande Lenin till nytta.

Jag träffer Janush som blir min guide för dagen. Vi går mellan hantverkare och degusteringar, grillspett, spädgriar med paprika till örhängen, Några bröd är formade som lamm. Tjejer och killar poserar gärna i traditionella kostymer. Där är tv-kameror, vakter och lila ballonger sammansatta till klasar av vindruvor. Vi börjar bli hungriga och hittar ett lämligt ställe med plaststolar och bord, och där maten ser fin och fräsch ut, vilket den egentligen gjorde överallt. Jag plockar till mig en tallrik. Janush förklarar vilken mat jag har vald; mamalyga (en form av polenta), chugir (leverbiffar), rechi turi (grisfötter i gele) och lite till. Till det serveras hemmagjord vin och allt för 20 kronor. Nu är Moldavien inget rikt land. Dock är det nog inte så eländigt som man här hemma kanske tror. Omsättningen på festivalen lär nog i alla fall vara ganska betydande, utan att det nödvändigtvis syns i landets BNP. Gissar jag.

Janush tar mig med vidare med runt i stan. Vi går på café och museum. Vi promenerar huvudgatan uppkallat efter Stefan den Store, eller Stefan cel Mare på rumänska/moldaviska. Han var en 1400-tals furste som kämpade mot turkar, ungrare och polacker och säkert inte bara var snäll. Men han gjorde Moldavien stärkt, och det är väl ändå en skillnad från nu.

På loppisen vid tågstationen säljer folk sina, grannens och säkert också lite småstulna grejer. För den som vill ha finns vykortserier med Alla Pugacheva, LP-skivor med moldavisk folkmusik, virkade barnkläder, böcker om och av Stalin, ens döda mosters gamla peruker, nagellack och själv fastnar jag lite för en banner från det moldaviska kommunistpartiets 70års jubileum för två kronor. Det är en döv kvinna runt 40 år som säljer denna med handskriven prislapp på. Med begränsat, dock existerande och dessutom svenskt teckenspråksvokabulär säger jag att jag är turist från Sverige. Det förstår hon, blir mycket glad och säger något i stil med att jag måste vara försiktig och uppmärksam på ficktjuvar här på marknaden. Det ska jag vara, och efter några leenden säger vi hejdå till varandra.

Odessa

Odessa har man hört talats om. Man vet kanske inte varför. Men på något sätt finns den där i medvetandet. Jag har länge velat åka dit och hade även planer på det. Fast livet ville annorlunda. Nu däremot är det annorlunda. På resan genom Ukraina, Moldavien och Rumänien är just Odessa första stop. Staden med Potemkin-trapporna, kända från revolutionsåret 1905 och filmen om slagskeppet med just namnet Potemkin.

Efter att ha satt min stora ryggsäck i bagagerummet på tågstationen letar jag mig fram till busstationen där jag senare på kvällen ska ta bussen till Chisinau, huvudstad i Moldavien, eller Moldova om min vill. 40 minuters promenad senare, + kanske 20 extra minuter fram och tillbaka mellan kassorna hos några ytterst inte servicemindade kassörskor som jag nästan hoppas inte fått sin lön på mycket länge, står jag med biljetten till grannlandet i handen. Det är dags att upptäcka Odessa.

El-buss nr 5 tar mig för en krona tillbaka dit jag kom ifrån. Det är härligt att komma till Svarta Havet, även i oktober. Luften är fräsch, mild och fin. Staden är grön. Vinrankorna som snirklar sig upp på fallfärdiga balkonger från hål i asfalten vittnar antagligen om vad som ska komma. Inte är det här någon grå sovjetstad inte. Operahuset från 1887 anses vara ett av världens finaste. Även om jag bara ser det från utsidan håller jag med. Caféernas uteserveringar är i full sväng. Lyxbutiker, antikvariat, moderna shoppingkomplex vägg i vägg. Jag blir imponerad av Passazh. En överbyggd passage låter för simpelt. Här finns mer antikvariat, gallerior, konstaffärer, souvenirer och caféer. Det är inte särskild stort, men vilken dekor. Ett litet valutaväxlingskontor hade också hittat sin plats, se bild.

På torget, den gamla marknadsplatsen vid Alexandrovskij, står en gammal kvinna och säljer nästan lika gamla vykort. Jag pratar lite med henne. Fast med de vykortspriser som hon uppger är det nog inte så synd om henne. Hon kan nog leva länge bara hon får såld ett enda kort! De berömda trapporna däremot är en besvikelse. De 192 stegen som jag inte räknar eftersom jag litar på de 100 guideböcker som redan gjort det, går rakt ner i en trafikerad väg. Där blir det bara stopp, om man inte går under vägen och kommer ut i hamnterminalen där man får utsikt över några restaurangbåtar och industrikranar.

Man kan säkert stanna ett par dagar, då hade jag kanske hunnit klippa mig, samt gå på ett konstmuseum, ev ut på en bar. Odessa er vacker, men jag ska vidare. Och jag hade varit nöjd, om min buss inte hade blivit inställd, om någon kunde ha informerat mig om det, om de inte bara försökte ge mig pengarna tillbaka istället för ny biljett... Till slut fick jag biljett på en senare buss, men inte var det de anställda på busstationens förtjänst.